Multimeter: Mättekniker för olika objekt
1. Testa högtalare, hörlurar och dynamiska mikrofoner: Använd R × 1 Ω-läget, anslut en sond till ena änden och rör vid den andra sonden i den andra änden. Under normala omständigheter kommer ett skarpt "klick"-ljud att avges. Om det inte ger ifrån sig ett ljud betyder det att spolen är trasig. Om ljudet är litet och skarpt betyder det att det är problem med att torka av spolen och att den inte kan användas.
2. Mät kapacitans: Använd resistansläge för att välja lämpligt område enligt kapacitansen, och var uppmärksam på att ansluta den svarta sonden på elektrolytkondensatorn till den positiva elektroden på kondensatorn under mätningen. ① Uppskattning av kapaciteten hos mikrovågskondensatorer: Den kan bestämmas baserat på erfarenhet eller genom att hänvisa till standardkondensatorer med samma kapacitet, baserat på den maximala amplituden för pekaroscillationen. Kapacitansen som avses behöver inte ha samma motståndsspänningsvärde, så länge kapacitansen är densamma. Till exempel kan uppskattning av en kapacitans på 100 μ F/250V refereras med en kapacitans på 100 μ F/25V. Så länge deras pekare svänger med samma maximala amplitud kan man dra slutsatsen att kapacitansen är densamma. ② Uppskattning av kapacitansstorleken för en Pifa-nivåkondensator: Det är nödvändigt att använda R × 10k Ω-området, men endast kondensatorer över 1000pF kan mätas. För kondensatorer på 1000pF eller något större, så länge visaren svänger något, kan man anse att kapaciteten är tillräcklig. ③ Mät om kondensatorn läcker: För kondensatorer över 1000 mikrofarad kan de snabbt laddas med R × 10 Ω-området, och kapacitansen kan initialt uppskattas. Växla sedan till R × 1k Ω-området och fortsätt att mäta ett tag. Vid denna tidpunkt bör pekaren inte gå tillbaka, utan bör stanna vid eller mycket nära ∞, annars uppstår ett läckagefenomen. För vissa timing- eller oscillerande kondensatorer under tiotals mikrofarader (som oscillerande kondensatorer i färg-TV-omkopplare strömförsörjning) är läckageegenskaperna mycket höga. Så länge det finns ett litet läckage kan de inte användas. Vid denna tidpunkt kan de laddas i R × 1k Ω-området och sedan växlas till R × 10k Ω-området för att fortsätta mätningen. På samma sätt ska pekaren stanna vid ∞ och ska inte gå tillbaka.
3. Vid vägprovning av dioder, transistorer och spänningsregulatorer: Eftersom i faktiska kretsar är förspänningsresistansen hos transistorer eller den perifera resistansen hos dioder och spänningsregulatorer i allmänhet stor, mestadels i intervallet hundratals eller tusentals ohm. Därför kan vi använda R × 10 Ω eller R × 1 Ω intervallet för en multimeter för att mäta kvaliteten på PN-korsningen på vägen. Vid mätning på väg bör PN-korsningen ha uppenbara egenskaper framåt och bakåt när den mäts i R × 10 Ω-området (om skillnaden i motståndet framåt och bakåt inte är signifikant kan R × 1 Ω-området användas för mätning). Generellt bör framresistansen indikera cirka 200 Ω när den mäts i R × 10 Ω-området, och cirka 30 Ω när den mäts i R × 1 Ω-området (det kan finnas små skillnader beroende på olika fenotyper). Om mätresultatet visar att motståndet framåt är för högt eller backmotståndet är för lågt, indikerar det att det finns ett problem med PN-övergången, och röret är också problematiskt. Denna metod är särskilt effektiv för underhåll, eftersom den snabbt kan identifiera felaktiga rör och till och med upptäcka rör som inte är helt trasiga men som har försämrade egenskaper. Till exempel, när du mäter framresistansen för en PN-övergång med ett lågt resistansområde och det är för högt, om du löder ner det och mäter det igen med det vanliga R × 1k Ω-området, kan det fortfarande vara normalt. Faktum är att egenskaperna hos detta rör har försämrats och det kan inte fungera korrekt eller är instabilt.
